Släkt och vänner minns...
Om min farbror Kurt Wahlgren
Författare: Anders Wahlgren
[ Sid 2]
Kurt började att arbeta för olika filmbolag i Stockholm. Han var på Irefilm, Svensk Filmindustri och tillsammans med Arne Sucksdorff kom han till något som hette Junexjournalen och där filmade de aktualiteter under krigsåren. När kriget tog slut så började tankarna på att starta ett eget litet produktionsbolag ta form. Ariane och Kurt startade då Suecia Film som jag nu driver vidare. Ett av Sveriges äldsta fortfarande fungerande produktionsbolag vid sidan av de stora filmbolagen.
Kurt hade skaffat sig en begagnad tysk filmkamera av märket Arriflex. Det var det bästa man kunde ha. Efter kriget sålde nämligen de allierade ut gamla tyska journalfilmskameror till hugade spekulanter, en av dem var Kurt. Det var tysk pression i varje del. Fina Zeiss-objektiv ingick i paketet. Med denna kamera följde Kurt och Ariane med en grupp svenska journalister på den första bussresan genom ett sönderbombat Europa. Den ena filmen kom att heta 'Med buss till Paris' och den andra resan som gick till Rom resulterade också i en kortfilm. Invirad i en presenning på busstaket filmade Kurt oerhört starka bilder av ett sönderbombat Hamburg och de stora tegelhögarna, rester av husen i i Dresden. Han fick filma detta i smyg, de allierade ville inte visa hur förödande bombningarna i Tyskland hade varit. Några av dessa bilder fick också klippas bort i den färdiga filmen. Linjebuss som beställt filmen vågade inte ha dem med. Kurt var alltid orädd, han ville verkligen visa hur det såg ut, han tog ofta risker. Så var det också när filmen Anakonda skulle spelas in. Den inspelningen höll nästan på ett kosta honom livet. Han hade druckit infekterat vatten och fått inälvsmask. Han fick dras med sviterna av denna sjukdom i hela sitt liv. Det var en mycket besvärlig inspelning inte bara på grund av ormen som var svår att hitta, utan klimatet tog också mycket hårt på kamerautrustningen.
Varje kväll fick Kurt plocka sönder de två Arriflex-kameror som han hade med sig och olja in mekaniken så den inte skulle rosta sönder. Filmen på den här tiden var inte så ljuskänslig, året var 1952, utan fick pressas till det yttersta. Stora magnesiumfacklor fick lysa upp djungelnatten. Fukten i regnskogen gjorde att filmen ibland blev som tuggummi i kameran. Plötsligt kunde den gå av. Då var det bara att plocka sönder kameran igen.
Men filmen "Anaconda" blev en stor succé världen över så Kurt fick ett kapital som han satsade på sitt eget bolag. Det kom sedan att bli över ett hundratal kortfilmer och dokumentärer på Suecia Film under åren lopp.
Det är många kvällar jag suttit med Kurt uppe i hans lägenhet på Kungsholmen men också nere på Suecia Films kontor då han berättat om sitt omväxlande liv. Han var alltid vetgirig och kunnig och mycket kulturellt intresserad. På väggarna hängde indianspjut och masker tillsammans med tavlor av moderna konstnärer.
Vi hade mycket
gemensamt att tala om, inte bara om filmarbete utan också om konst och litteratur.
Kurt följde med i det mesta som jag gjorde både för TV och filmduken. Det
är ofta en enveten kamp för att få igenom sina projekt, särskilt om de är
lite udda och inte alltid så kommersiella. Det betydde mycket för mig när
jag kunde bjuda Kurt på någon förhandsvisning av mina filmer och få hans
kritik. Han var snabb att ge ett omdöme, särskilt när det gällde rytmen
och klippning av filmen. Där Anders, kunde du ha använt saxen mer, de där
scenerna skulle ha kortats! Ibland kunde jag rätta till det innan premiären.Forts. >>