Släkt och vänner minns...
Om min farbror Kurt Wahlgren
Författare: Anders Wahlgren
[ Sid 1]
Detta med rörliga bilder har intresserat mig så länge jag kan minnas, en av de första filmerna jag såg var Anaconda. Redan som nioåring ställde jag upp en gammal projektor i pojkrummet och visade stumfilmer för mina kompisar. Ett lakan fungerade som filmduk och musiken från den gamla vevgrammofonen med en stenkaka fick vara ljudkuliss. Att det fanns en äldre släkting som ägnat sitt liv åt filmen gjorde säkert sitt till och han hade fotograferat och klippt just Anaconda. Vem var han?
Jo, min pappas kusin Kurt Wahlgren
(bilden) och på något sätt blev han
"farbror Kurt" för mig. Kurt hade berättade för mig att han hamnade i filmbranschen
på ett liknande sätt, fast mer på riktigt så att säga. Hans far Sören hade
nämligen en riktig biograf i Lidköping. Där fick Kurt ibland rycka in och
veva projektorn, det här var på tjugotalet så det fanns ingen elektrisk
motor. Handvevandet var en konst och inte något helt lätt arbete. Kurts
far Sören Wahlgren hade det här med biografen som bisyssla, han var egentligen
provinsialläkare men mycket intresserad av det nya mediet film.Efter en resa till England och praktik på Svenska filmstudios så hade Kurt bestämt sig för att det var film han ville ägna sig åt. Fotograferandet hade han utvecklat från stillbilder till rörliga bilder som innebar ett helt annat bildtänkande. Vid den här tiden började handhållna lättare kameror användas. Men det var svårt att få någon riktig utbildning i film i Sverige på 1930-talet. Kurt bestämde sig för att söka in på den kända filmskolan Reimanschule i Berlin. Den tyska filmen stod på en hög konstnärlig nivå på 1920-talet med regissör som Fritz Lang och G.W. Papst som gjorde Brechts Tolvskillingsoperan för film samt många dokumentärer och kortfilmer. Visst hade politiseringen av den tyska filmen blivit kraftig på trettiotalet men fortfarande var de tekniska kunnandet högt. Och fortfarande fanns flera duktiga och radikala filmregissörer och skådespelare kvar, bland annat Peter Lorre, som var lärare på Reimanschule. På skolan fick Kurt lära sig allt från grunden som ljussättning och kamerateknik. Vilka objektiv som skulle användas, men också den så viktiga delen i filmskapandet montaget. Under hela sitt liv klippte Kurt film. Det var vid sidan om fotograferande hans stora intresse. Det var ju i klippbordet som filmen till stora delar växte fram, antingen det var spel eller dokumentärfilm. Dessa grunder lärde han sig i Berlin.
För tjugo år sedan gjorde jag en programserie för Sveriges Television som hette "I filmens kulisser". Dessa dokumentärfilmer handlade om de som befann sig bakom kameran under en filminspelning. I den första filmen som handlar om pionjärtiden och hur den svenska filmen utvecklas till en storindustri intervjuar jag Kurt. Han berättar där om sina år i Berlin, hur viktiga dessa år var för honom och hur han får arbete som C-fotograf, alltså assistent åt huvudfotografen på filmen. Han arbetade åt det stora tyska filmbolaget UFA som hade sina studior lite utanför Berlin i Babelsberg. Det var Europas största studior vid den här tiden och används fortfarande idag.
I Berlin gällde det att som ung filmare hålla sig framme för att få jobb. Sommaren 1936 arbetade Kurt extra på nätterna med framkallning av all den film som upptogs under Olympiaden i Berlin. Många tyska filmarbetare hade ingen lust att jobba dygnet runt, så utlänningarna fick deras platser. Det var under denna tid i Berlin som Kurt träffade Ariane som också gick på Reimanschule. De började så smått tala om att göra film tillsammans men det kom att dröja några år innan deras drömmar gick i uppfyllelse. Allt eftersom nazisterna mer och mer tog makten flydde många tyska skådespelare och regissörer. Filmskolan stängdes. Både Kurt och Ariane och en annan svensk filmregissör och fotograf, Arne Sucksdorff, som också gick på filmskolan bestämde sig för att åka tillbaks till Sverige. Året var 1938.
Forts. >>