ARIANE WAHLGREN
- en berättelse av Anders Fischer
- en berättelse av Anders Fischer
FÖRORD
Syrian Airlaines Boeng 747 landade i rätt tid på Atens hypermoderna flygplats. Det var en varm kväll i början av december 2002. Stämningen ombord med enbart araber var den trevligaste vi varit med om under senare år och vi var på gott humör.
Vi - min hustru Anna Karin Eurelius och jag - tappade lite av humöret när vi fick reda på att stadens taxichaufförer strejkade. Vi fick följa med en personaltransport in till stadens centrum. Oändliga krokar genom nedslitna förorter och färden blev timmar lång.
Det stora torget låg öde. Plötsligt kom en bil som liknade en taxi - smygande. För en som det sas ringa penning skulle vi komma till uppgången till gatan Drakou - färdväg redan för den stränge lagstiftaren Drakon 600 f.Kr. 35 euro kostade den fem minuter långa resan. Det var bara att betala. Vi hade fått betala vad det normalt kostar från flygplatsen.
Framför oss reste sig en lodrätt stentrappa. Men upp till den sagda adressen, Drakou 44, segade vi oss. Ytterligare en stentrappa upp till en rostig och tung järngrind. Men var fanns skylten som skulle berätta att det här var Ariane Wahlgrens hus, varifrån hon verkat med det skrivna och talade ordet mot juntans herrar de kritiska åren under 1970-talet?
Efter grinden ytterligare en trappa upp till en låst järnport. Nästan som till fängelset Hall, tänkte jag och prövade nyckeln. Gnisslande men ändå lätt öppnade sig porten och vi kom in på den månbelysta gården.
Gården var också Arianes trädgård, men jag såg dess vanhävd. På den av Ariane själv murade terassen satt en man med ett glas retsinavin i handen. Han rökte och log och sa, att när vi kom ut igen skulle vi inte glömma nyckeln, för utan nyckel gick det inte att komma in i huset.
Vi packade upp och gick så ut i det starka månskenet och vi kände den varma vinden och hörde stadens brus och det gick ånyo att andas lätt. Äntligen var vi framme.
Så när Anna-Karin var ute och intervjuade kvinnor för kommande artiklar kunde jag ägna mig åt att i detalj studera huset och de närmaste omgivningarna. Hur hade det gått till när gästhuset byggdes ovanpå taket? Hur få upp materialet?
De dagar när det blåste kallt från norr och kylan kom smygande saknade jag den svenska kakelugnen och hur kunde det komma sig att det regnade in under fönstren, för jag kunde inte hitta någon springa?
Ja frågorna hopade sig och mest kring Ariane själv - vem var hon? Det lilla som fanns att läsa, mest dödsrunor gav föga vägledning. Och inte ens ett fotografi fanns på väggen!
Det jag visste var från Peter Curmans artiklar i Författaren i samband med att huset blev Författarförbundets och vagt började jag minnas hennes karaktäristiska röst i radion för så länge sedan.
Arianes skrivmaskin stod och väntade på en hylla. En Olympia Splendig 33, som efter färgbandbyte visade den tyska kvalitens överlägsenhet.
#
Forts. >>
Anders Fischer