Släkt och vänner minns...
Ariane Wahlgren, Athen
Författare: Hedwig Wahlgren
[ Sid 1]
Lindvallsplan dec 03
Min faster Ariane, här på bilden till vänster,
har alltid varit det stora äventyret i min familj. Min farmor tyckte inte
om henne, för att hon gjorde min farbror Kurt så ledsen. Ariane utforskade
världen på alla sätt som stod henne till buds, ett av dem var att förföra
alla män som kom i hennes närhet. Det var ett bra sätt, jag tror det bidrog
till att föra henne till många exotiska platser och lärorika upplevelser.
Kurt var förstås ledsen i början, det sa i alla fall min farmor, men jag
tror att han vande sig eller vad man ska säga. Dom var
antagligen varandras bästa vänner.Vid flera tillfällen när jag var i tonåren var hon mycket kärvänlig mot min pojkvän, något som jag har glömt, men som pojken ifråga minns väl, liksom sin känsla av förvåning, förtjusning och förskräckelse. Mig brydde hon sig inte så mycket om då, när jag var ung flicka. Hon var varken hjärtlig eller ovänlig mot mig, hon bara fanns och var oerhört spännande. Hon var något jag kunde skryta om och chockera mina vänner med.
Jag hälsade på henne i Athen tre gånger som jag minns. Två gånger på 60-talet tillsammans med min vännina Hanna. Första gången var 1964, då var jag 23 år. Ariane tog med oss på en fest med anledning av Hiroshimadagen, man släppte ut vita duvor som flög bort under himlen. Med på festen var två just frigivna politiska fångar. Vi talade med en man som suttit tjugo år i fängelse och som frigivits samma dag. Han var mager och sorgsen och talade kraftigt bruten engelska. Jag kände en enorm förundran, försökte förstå men kunde inte alls föreställa mig den verklighet som i hans skepnad stod framför mina ögon. Vi brevväxlade en tid efteråt.
Under det andra besöket två år senare åkte vi i Arianes bil sent på kvällen ut till en taverna utanför stan tillsammans med några vänner till henne. Där åt vi kycklingar som grillats hela på spett ute på gården, det godaste jag har ätit i hela mitt liv. Sedan dansade Hanna och jag till musiken från jukeboxen, vi buggade och folk på tavernan krossade glas mot golvet som tecken på uppskattning. Jag kände mig som drottning över hela världen. Mitt i dansen utbröt ett jättebråk i det stora sällskap som satt runt ett långbord i andra delen av lokalen, bordet vräktes omkull, kvinnor och män grälade skrikande, mat och sönderslaget porslin spreds över golvet och barn grät. Det var som om en vacker bild av lycka och harmoni plötsligt och obegripligt rivits sönder av e stor ful näve. Vad hade hänt? Med bankande hjärta och tårar knappt tillbakahållna frågade jag Ariane. Hon var obekymrad - åh, ett gräl om fotboll, dom håller på olika lag.
Under juntaåren 67 - 74 var jag inte i Grekland. Som många andra svenskar hörde jag hennes hesa röst i radio - Ariane Wahlgren, Athen - , och sannolikt hörde jag berättas i familjen om hennes oräddhet och om de trakasserier och förföljelser hon utsattes för av polisen. Först senare i livet har jag förstått att hon inte bara var modig och vägrade låta sig skrämmas till tystnad, utan att hon också var en en lysande journalist med klar blick och knivskarpt intellekt och med ett omutligt humanistiskt engagemang.
Tredje gången jag besökte henne var 1976, tillsammans med den man jag just hade flyttat ihop med, och våra två tonårsdöttrar. Naturligtvis kurtiserade hon min nyblivne sambo, vilket gjorde honom generad, medan jag fnittrade förtjust och mest tog det som en komplimang.
Då hade juntan fallit året innan, och Grekland hade av den svenska pressen förklarats som en demokrati, och därmed ointressant ur bevakningssynpunkt. Nu var det turism som gällde. Ariane fortsatte att rapportera om övergrepp och missförhållanden och ihåligheten i den nya demokratin, och det passade inte alls hennes svenska uppdragsgivare. Hon hade blivit uppsagd från sin fasta anställning på radion, skulle rapportera på frilansbasis utan några garantier för att det hon gjorde skulle bli publicerat. Man hade synpunkter på det hon rapporterade. Hon var bitter, kände sig illa behandlad, kasserad, efter alla dessa år! Vi vandrade i den pinjedoftande mörka kvällen på sluttningen till Akropolis och jag minns hennes besvikelse, hennes sorg och ilska över att allt hennes tidigare arbete inte vägde tyngre än detta, att sanningen som hon vittnade om inte hade något värde. Nu skulle svenska turister lockas till Grekland med berättelser om återställd frihet, fungerande demokrati, sol och ouzo.
Forts. >>