Släkt och vänner minns...
Om min farbror Kurt Wahlgren...forts.
Författare: Anders Wahlgren
[ Sid 3]
I många år hade jag arbetat med ett manus för en långfilm om författarinnan Moa Martinson. Jag blev mycket tagen av hennes livsöde när jag bodde i Norrköping. Flera gånger var jag uppe och talade med Kurt om manuset. Han hjälpte mig då att komma i kontakt med författaren Artur Lundquist och Maria Wine som båda var nära vänner till Kurt och Ariane under många år. En söndag kom jag sedan att sitta och lyssna på Artur Lundkvist som kände Moa och Harry Martinson väl. Han berättade att han varit ute och besökt dem i Moas torp, på trettiotalet. Det var ett viktigt möte för mitt manusskrivande men också för den färdiga filmen. Jag tror Kurt var stolt när han såg den färdiga filmen på pressvisningen i alla fall sa han att han gillade den, när vi satt på Operabaren efter visningen. Artur Lundkvist som finns med i filmen som en rollfigur tror jag också godkände resultatet.
Men Kurt och jag hade redan tidigare samarbetat med filmen om regalskeppet Vasa. Kurt hade varit med om att göra den första filmen, då skeppet bärgades 1961. Han berättade hur svårt det hade varit att ta bilderna inne i skeppet som var fyllt med lera och vatten. Det skulle gå fort att filma för arkeologerna arbetade för högtryck för att ta hand om alla föremål som grävdes fram i skeppets innandöme. Skulpturerna lades i stora vattenkar i väntan på konservering och allt skulle Kurt filma. Det hände att de starka lamporna exploderade när det rann vatten på dem. Det var tur att allt detta spännande arbete fästes på filmremsan. Kurt var också producent för denna film som sedan gick i mer än tjugo år på det gamla Vasamuseet. 1977 tyckte museet det var dags att göra en ny film för det hade hänt så mycket med Vasaskeppet. Då hörde Kurt av sig och frågade om jag inte hade lust att göra denna film. Jag tyckte det var en spännande och rolig uppgift. I tonåren gick jag ju ofta och tittade på Vasa. Ur den gamla filmen skulle vi använda Kurts fina bilder från bärgningen så jag var glad att så mycket hade tagits. Vi fick filma mellan den ständiga besprutningen som Vasa utsattes för, detta för att kunna konservera skeppet. Det var fuktigt men säkert inte så jobbigt som när Kurt filmade under bärgningen.
Kurt följde min klippning av filmen och kom med råd. Jag har nästan alltid klippt mina egna filmer själv, på något sätt går jag i Kurts fotspår. Nu har det blivit ännu en Vasafilm som rullar på museet, men det är en annan historia. Kurt var också ofta hemma hos oss och lekte med min dotter Martina. Han tyckte mycket om barn, det förstod jag. Han hade ju inte heller några egna barn, och Kurt var rolig och skämtade mycket, skrattet fanns där hela tiden. Det kom ofta ett brev från några av hans resor. När han var pensionär resta han ofta.
Ibland gick resan ner till Athen och Ariane. Han föredrog ofta att ta tåget för då utan kunde man träffade nya människor och ta det lugnt och sitta och filosofera. Äta något gott i restaurangvagnen med en flaska vin. Färden gick ofta genom det forna Jugoslavien. Kurt och jag träffades då och då ända till de sista åren. Han visste att jag skulle ta över namnet Suecia Film och driva bolaget vidare. Jag tänker ofta på "Kurre Vässla" som han blev kallade i en bok på 1940-talet. På något sätt passar det in, alltid på språng, tunn och smidig alltid beredd, sån var Kurt.
Anders Wahlgren 8/11 2004
