|
|
| :: Startsida :: |
| :: Om Ariane |
| : Inledning |
| : Förord |
| : Morföräldrarna |
| : Föräldrarna |
| : Soldat Meiling |
| : Fortsättningen... |
| :: Släkt & Vänner minns |
| : Sie Bildt-Broberg |
| : G. Thordardottir > |
| : Gustav L Hüneberg |
| : Anders Wahlgren |
| : Hedwig Wahlgren |
| : Inger Eriksson |
| :: Om Villa Ariane |
| :: Bilder |
Släkt och vänner minns...
Den sista tiden
Författare: Gudbjörg Thordardottir
På åttiotalet kom Ariane till Stockholm under vintermånaderna. Hon stod inte ut med fukten och kylan i huset i Aten på äldre dar. Hennes man Kurt hade ju en lägenhet vid Fridhemsplan så det var dit hon tog sin tillflykt. När Kurt hade avlidit hyrde hon ut lägenheten till studerande. Under något år tillbringade hon då vintermånaderna hos mig istället men 1990 flyttade vi till hennes lägenhet. Jag fick ett rum och tillgång till allt och kom fort att uppskatta läget med närhet till parker och promenadstråk och nära förbindelser med bussar och tunnelbana. Vi gick ofta ut på promenader denna vår för Ariane åkte mycket senare till Grekland än vanligt. En varm eftermiddag satte vi oss på en uteservering och fick oss något att dricka. Een bekant till Ariane kom förbi och de började samtala. Efter en stund hade det kommit ytterligare fyra personer och vi satt länge i den ljumma kvällen. Det blev god stämning. Hon var som en magnet - alla drogs till henne utan att hon ansträngde sig det minsta. Hon dominerade aldrig ett samtal, hon lyssnade.
Ariane var stimulerande att umgås med - med undantag för de perioder då depression plågade henne. Jag försökte laga god mat när det hände och kanske hjälpte det något. Jag minns en tavla som hon målat i hjärtskärande trista gråtoner. Den beskrev troligen insidan när hon deppade. Den tavlan hade hon i Aten. Hon tyckte mycket om den.
Vintern 1992 gladde jag mig särskilt åt Arianes ankomst. Hade tänkt åka med henne när hon vände tillbaka för att uppleva våren i Grekland som hon så ofta talat om. Dagen när hon anlände kom en vän på besök. Jag lagade middag och bjöd på vin som välkomsthälsning. Plötsligt såg jag att hon inte mådde bra och när vännen gått gick hon och lade sig. Dagen efter mådde hon prima igen så vi trodde det var något tillfälligt på grund av flygresan.
Tiden gick och julen kom och allt verkade normalt. I januari var hon på stan med en väninna och föll. Det gjorde ont, hon trodde att något revben hade skadats. Kort tid senare kom hon på sjukhus och blev undersökt. Läkarna trodde att hon hade TBC och skickade hem henne med en massa mediciner. Hon tog sina piller vilket äcklade henne oerhört men hon blev bara sämre och sämre. När hon återkom till sjukhuset konstaterade läkarna att hon hade cancer i lungorna och att den var så spridd att ingenting gick att göra.
Hon kom på Stockholms Sjukhem som då var ganska nybyggt. Jag beundrade hur exakta doser av smärtlindring hon fick, för hon var alltid närvarande men man såg aldrig att hon led. Och vännerna hälsade på. Jag bodde nära och kom nästan varje dag och oftast var någon där på samma gång.
En gång när jag kom dit mötte jag en oförglömlig syn. Arianes fötter stack upp utanför täcket och vid fotändan satt en vacker man och målade hennes tånaglar röda. Hon såg lycklig ut. På andra sidan sängen satt en man som såg ut att vilja börja en konversation, men insåg att det störde. Så vi satt tysta och såg på.
Dagarna gick. Ariane hade sitt huvud i behåll hela tiden, utom de två sista dagarna då hon bara sov. Den 15 maj när våren stod i full blom somnade hon in. Min sorg var oändlig.
Gudbjörg Thordardottir
VIT HÄST I MÅNSKEN
Vit, vit som min första
dröms vinge
var dess man.
Som en lång, lång ritt
på en linvit häst
är människans ban.
Och döden klänger
med kritvita fingrar
vid dess man.
Dikt av islänningen Steinn Steinarr
Översättning: Ariane Wahlgren
Vit, vit som min första
dröms vinge
var dess man.
Som en lång, lång ritt
på en linvit häst
är människans ban.
Och döden klänger
med kritvita fingrar
vid dess man.
Dikt av islänningen Steinn Steinarr
Översättning: Ariane Wahlgren
Gudbjörg
Thordardottir