Släkt och vänner minns...
Vänner i diasporan
Författare: Inger Eriksson
[ Sid 3]
Det där skrivbordsarbetet kändes mest som en förevändning att få träffa Ariane igen och prata med henne om livet, politiken och konsten - sakernas tillstånd. Jag såg verkligen fram emot nästa gång jag skulle få gå till Drakou 44, adressen som snart blev ett begrepp för mig. Det kändes som om vi blivit vänner med en gång, trots den stora åldersskillnaden. Ariane tycktes tidlös. Själv var jag 24 och hon minst det dubbla och något märkt av livets framfart - lägg 10 år därtill, så kommer vi kanske närmare sanningen. Det där med ålder var ett känsligt kapitel.
Ariane blev min förtrogna som jag kunde gå till när jag längtade hem och behövde få prata svenska eller då jag hade bekymmer. Lika ofta var det jag som fick trösta henne. Det blev många pratstunder på hennes veranda.
#
Så småningom fick jag veta att hon inte alls var svenska utan egentligen tyska! Det förvånade mig för hon talade ju perfekt svenska, tyckte jag - möjligtvis med en liten brytning. Men hon var född i Hamburg och hade hetat Ann-Marie Hut som flicka, berättade hon. Hon visade mig ett gammalt pass - Anne-Marie var född på nyårsaftonen 1917. Hennes mor levde fortfarande och bodde i Hannover. Hon hade inga syskon. Modern och hon hade inte mycket kontakt numera.
När vi lärt känna varandra lite bättre, berättade Ariane att hon förälskat sig i sin mosters man i sin tidiga ungdom - en tysk kompositör... och att hon aldrig riktigt kommit över den förälskelsen. De hade mötts i familjekretsen men även under Arianes tid i Berlin där hon studerade till skådespelerska. I kretsen fanns också kompositören Kurt Weill som var gift med sångerskan och skådespelerskan Lotte Lenya. Dessa artister var och förblev några av Arianes favoriter genom åren. I samband med det här avslöjandena spelade hon musik för mig på sin gamla resegrammofon; Lotte Lenya sjöng Bertold Brechts texter till Kurt Weills musik. I den stunden uppstod en gudabenådad stämning i huset på Drakou 44. Då kände jag komplexiteten i Arianes natur träda fram mer och mer. Hon visade mig också tidiga fotografier på sig själv. Det var bilden av en strålande ung och vacker, lite gåtfull kvinna som tonade fram.
Så småningom fick jag veta mer om vad Ariane upplevt under sin levnadsresa - att hon hade vuxit upp i Hamburg, att fadern gått bort tidigt, att hon upplevt nazisternas maktövertagande, att hon studerat i Berlin där hon mött den blivande filmfotografen svensken Kurt Wahlgren, giftermålet med honom, flytten till Sverige 1935 och åren där, de många vännerna, att hon dansat med Cullbergbaletten, gjort filmresor till Afrika och Mellanöstern med maken Kurt, att hon skrivit poesi - att hon bott på Island en tid och översatt isländsk poesi till svenska, att hon målade...och alla dessa människor hon mött! Jag anade att jag hade att göra med en komplex natur, en mycket social människa med säregen personlighet och begåvning.
#
Faktureringsjobbet utvidgades så småningom till att gälla även reportagen. Eftersom jag lärt mig att läsa och skriva grekiska genom studierna, kunde jag assistera med tidningsläsning och research inför rapporteringarna och vi bildade ett bra team under några år. Det var en dynamiska och roliga dagar, Ariane levde upp när hon fick producera. Bara då hon var efterfrågad, älskad och behövd kände hon sig nöjd ... men när Sveriges Radio och pressen, gradvis avsade sig hennes tjänster - Grekland var inte längre intressant - förmörkades hennes horisont.
Under juntatiden och en tid därefter hade nämligen efterfrågan på hennes reportage varit näst intill oändlig och kanske var det så att den fokusering på journalistik som hon då drevs in i av omständigheterna, ledde henne till ett område som hon egentligen inte var ämnad för. När uppdraget som utrikeskorrespondent var slutfört efter flera års verksamhet hade hon egentligen inga krafter kvar för det hon verkligen brann för - nämligen filmproduktion och litterärt skapande och därför upphörde hennes konstnärliga kreativitet då. Men å andra sidan hade de många reportagen inbringat henne de inkomster som gjort det möjligt för henne att köpa sig ett hus i Aten - något som hon så innerligt drömt om.
#
Nu blev istället trädgården och huset hennes kreativa verksamhetsområde - att bara slå sig till ro var inte att tänka på. Ett hus kräver ju underhållning och nu var det dags för diverse insatser på den fronten. Allt skulle plötsligt målas om och snyggas till. Nu skulle även fukten en gång för alla drivas ut ur huset - men hur? - det var den stora frågan! Värmen i huset hade varit föremål för diskussion många gånger förr. Kanske skulle hon bygga en öppen spis i stora rummet?...eller forsla ned en kakelugn från Sverige med Kurts hjälp - varför inte? Svenskarna var ju så bra på det där med värme inomhus. Eller skulle hon låta installera el-element?...eller hur skulle det vara med solenergi? Idéerna var många. Nej, det skulle nog bli alldeles för dyrt och plötsligt syntes allt henne för komplicerat... när vintern sedan kom...som en överraskning!...hade Ariane i alla fall bara de gamla vanliga gaskaminerna att tillgå. Sådan var hon. Men reparationer och inredningsfrågor upptog ständigt Arianes tankar och tid så länge hon levde. Hennes skapande förmåga riktades in på den enkla "funkisvillan" med utsikt mot Akropolis minsann, att se dess möjligheter och potential. Att ändra på saker och ting så gott det gick i huset blev hennes mission in i det sista. Ofta blev allting fel när grekiska hantverkare skulle hjälpa till. De kunde inte alltid förstå sig på finessen med de arbeten hon beställde. Men vad gjorde det egentligen, huvudsaken var att någonting hände, att folk arbetade och hade trevligt tillsammans. Livet fick aldrig bara avnjutas, ständig verksamhet var Arianes devis.
Trädgården var inte särskilt stor, men den var välskött in till perfektionen och så småningom tillkom alltfler växter, bland annat lät Ariane plantera ett avokado- och ett aprikosträd som längre fram belönade henne med rikliga skördar. Avokadoträd var något nytt i Grekland och odlades bara på ett ställe på Kreta. Grekamerikanen som odlade dessa kände Ariane och hon fick också trädet av honom. Tyvärr fick det tas ned då det vuxit sig alltför stort och yvigt efter en tid, men det var långt senare, efter Arianes död.
Forts. >>