Släkt och vänner minns...
Vänner i diasporan
Författare: Inger Eriksson
[ Sid 2]
Hallen var mörk och inte särskilt inbjudande. Här stod telefonen varifrån hon ringde in sina reportage. I ett hörn stod den välbekanta gaskaminen och brann med blå låga. De spred en aning värme, men de hjälpte föga mot den kylslagna luften som obevekligen trängde in i huset. Vi huttrade båda två.
- Man får klä på sig ordentligt, sa Ariane hurtigt och drog i den tjocka ylletröjan. Hon berättade att hon hade problem med vintermånaderna - det var kallt och fuktigt i huset då. Hon paralyserades av kylan, tyckte hon och kunde inte förmå sig till att göra någonting i stort sett - hon blev nedstämd och passiv. Hon föredrog ändå det framför de långa, mörka och kalla vintrarna i Sverige - som kompensation för fukten sken ju solen över Attika nästan varje dag, menade hon. Jag var benägen att hålla med.
Man får gå ut på tavernor om kvällarna - träffa folk, menade hon. Det enda som besvärade henne en aning när det gällde tavernalivet var att hon inte alltid hade sällskap att gå ut med, sedan Sokrates lämnat henne för några år sedan.
Jasså, vem var Sokrates då, tänkte jag och dristade mig att fråga. - Sokrates blev min gode vän, sedan jag bosatt mig i Aten för gott, svarade Ariane som en självklarhet. Vi möttes i Plaka redan de första dagarna jag kom till Aten, i början på 60-talet. Vi bodde ihop i flera år. Först i huset nedanför det här - vi hyrde en tvåa - och sedan fick jag plötsligt chansen att köpa huset och då flyttade vi in här tillsammans.
Men vänta nu, var hon inte gift? tänkte jag lite inskränkt och antydde något. Jovisst, men Sokrates var den grekiske vännen, livspartnern i Grekland. Kurt och hon var fortfarande gifta - givetvis - och var vänner trots allt. Kurt fanns alltid närvarande i Arianes liv, liksom hon i hans. Att leva ensam var dock inte Arianes modell och maken skulle förmodligen inte vilja bo i Grekland ännu på länge, därför hade hon flyttat ihop med en grek - den unge Sokrates. Så länge jag kände Ariane drömde hon dock om att maken skulle flytta ned till Aten efter pensioneringen, men tyvärr hann det aldrig bli så.
Att Ariane gick sina egna vägar helt och hållet och att hon var okonventionell i sitt leverne, skulle jag snart inse. Hon var en sann konstnärssjäl, en frihetsälskare, på sätt och vis en bohem. Men hon kunde också överraska med en vilseledande svaghet för kvinnlig flärd och lyx. Det förstod jag senare när hon visade mig sin garderob som innehöll många eleganta kreationer och en del egenhändigt designade plagg.
#
Sokrates skulle lämna henne efter sju år - det hade redan hänt då jag lärde känna Ariane och därför var hon ganska sorgsen och besviken då vi möttes, han hade svikit henne för en annan kvinna, något som Ariane hade svårt att fördra. Snart hade han också öppnat en taverna i grannskapet; "Sokrates fängelse". Den låg på Odos Mitseon.
Men Ariane älskade Grekland och det grekiska folket - de enkla människorna över allt annat. Hon hade hittat hem här, hade blivit något av grekinna själv. Ariane hade med andra ord funnit sitt Ithaka vid Filopapposkullens fot i Aten och här ville hon stanna.
Forts. >>
