Släkt och vänner minns...
Ariane Wahlgren, Athen
Författare: Hedwig Wahlgren
[ Sid 2]
Om vintrarna kom Ariane hem till Stockholm när det blev för kallt i hennes hus i Athen. Vintern 1992 - 1993 kom hon hem som vanligt, men hon mådde inte bra. Efter en tids läkarbesök och undersökningar fick hon diagnosen inoperabel lungcancer. "Jag hade ju hoppats på åtminstone tio år till" sa Ariane. Hon var 76 år. Hon blev inlagd på Huddinge sjukhus, men efter en tid lyckades vi få henne flyttad till canceravdelningen på Stockholms Sjukhem.
Det var en strålande vår, och i maj slog allting ut och Stockholm kläddes i överdådig brudstass av hägg, spirea, vitsippor, krokus och narcisser. En dag när jag cyklade genom Kungsträdgården, hade en annan sorts vårblomster slagit ut. Skatebordsäsongen hade börjat, och Kungsträdgården bjöd på ett färgsprakande skådespel av unga män i åtsittande blanka byxor, med bara överkroppar och med bruna muskulösa ryggar som glänste i solen. Åh det här skulle Ariane tycka om att se! tänkte jag. Och i samma ögonblick slog det mig: nej aldrig får Ariane se det här. Hon kommer aldrig mer att lämna sin säng. Dödens obönhörlighet blev så plågsamt tydlig, och jag kände mig förtvivlat sorgsen för Arianes skull.
Arianes rum på Stockholms sjukhem var stort och ljust. Soliga dagar rullades hennes säng ut på balkongen och hon kunde se ut över parken med all den vårliga prakten. Hennes vänner - hon hade många - kom och besökte henne, och när jag kom dit, ofta på hemväg från jobbet strax intill på S:t Görans sjukhus, var det ofta folk hos henne, som satt och pratade med henne och med varandra. Ariane regisserade umgänget: Ulf, ta nu med dig Helmuth hem! Gustav och Inger, varför tar inte ni två och går ut och tar en drink tillsammans! Och Evald, du som har bil, du kan väl köra det här gänget till Uppsala i morgon!
En dag mot slutet, när Ariane var mycket svag, sammankallade hon oss till sitt rum. Hon ville se sina vänner och sin familj samlade hos sig, hälsade hon, och vi ringde till varann och kom överens om vad vi skulle ta med oss. Någon hade med sig små smörgåsar med lax, någon annan hade ett flaska mousserande vitt vin, och det blev en liten fest kring sängen där Ariane låg. Hon bet en symbolisk bit av en laxsmörgås, och när hon inte kunde svälja mer än en mycket liten klunk av vinet blev det tydligt för mig hur sjuk hon var, hur lite tid hon hade kvar i livet. Vi satt och stod runt sängen, åt och drack och talade med varann, skämtade och skrattade. Ariane låg mest med slutna ögon och sa inte mycket. Plötsligt öppnade hon ögonen och sa med klar och tydlig röst:
"Ja, vad tänker ni göra åt den här situationen nu då?" Något förvirrade frågade vi: "vad för situation? Vad menar du Ariane?"
"Situationen i Bosnien förstås. Vad tänker ni göra?"
Arianes begravning var självklart en borgerlig sådan. Officianten intervjuade mig och min bror i förväg för att kunna ge en rättvisande och samtidigt taktfull bild av henne i sitt tal i kapellet, en knivig balansakt. Han var nog lite skrämd av våra berättelser om hennes brokiga och oerhört produktiva liv, och hennes minst sagt färgstarka person. Efter begravningsakten samlades vi i Arianes våning på Kungsholmen, där vi drack vin och åt laxsmörgåsar och tårta, berättade dråpliga historier ur Arianes liv och hade mycket trevligt.
Det är nu tio år sedan Ariane dog. Hon är fortfarande det mest lysande äventyret i vår familj. Varje försommar, när värmen börjar komma och alla vita blommor slår ut i Stockholm, samlas vi, min bror och jag, några vänner, barn, barnbarn, flick- och pojkvänner, vid hennes gravsten på Skogskyrkogården. Först sätter vi en liten rosenbuske på graven, och det minsta barnet får hämta vattenkannan och vattna på blomman och stenen. Sen breder vi ut duken och dukar upp laxsmörgåsar och champange, saft, bullar och kaffe. Riktiga kristallglas. Gravlaxsås och dillkvistar. Veuve Cliquot. Vi dricker Arianes skål.
Sedan halvligger vi i gräset, barnen springer omkring lite, vi pratar och skrattar en hel del. Vi talar om allt möjligt. Kusinerna rapporterar om sina studier och resor. Ulf förklarar något om kvantfysik som stått i tidningen. Jag berättar om en lyckad maträtt som jag lagat, eller om en föreläsning jag fått beröm för. Margareta kanske spelar lite flöjt. Vi talar inte om Ariane.
Hedwig Wahlgren