|
|
| :: Startsida :: |
| :: Om Ariane |
| : Inledning |
| : Förord |
| : Morföräldrarna |
| : Föräldrarna |
| : Soldat Meiling |
| : Fortsättningen... |
| :: Släkt & Vänner minns |
| : Sie Bildt-Broberg > |
| : G. Thordardottir |
| : Gustav L Hüneberg |
| : Anders Wahlgren |
| : Hedwig Wahlgren |
| : Inger Eriksson |
| :: Om Villa Ariane |
| :: Bilder |
Släkt och vänner minns...
Sie Bildt-Broberg minns sin vän Ariane
Intervju av Inger Eriksson
[Sid 2]
Ariane har medverkat som skådespelerska, även på andra teatrar. Bl.a. på Scalateatern i "Varje dag är inte torsdag". Ett allvarligt skämt i tre akter (10 tablåer av Robert Peiper. Regi: Peter Winner. Ariane spelade rollfiguren Charlotta och medverkade även med skisser till kostymerna.
-Det där var något år innan jag lärde känna Ariane, inflikar Sie, men jag vet att jag såg föreställningen och jag har t.o.m. kvar programbladet.
I Romeo och Julia med Cullbergbaletten 1944 deltog Ariane i "kören" av adelsdamer. I Cullbergbalettens "Herkules vid skiljevägen", dansade Ariane ett "Dygdemönster" och hon medverkade även i Birgit Cullbergs "Livsrytmen - kampen för livet", minns Sie efter att ha gått igenom sina klippböcker.
Hur upplevde du din nya väninna - kan Du berätta något om hurdan hon var som människa, såsom du uppfattade henne?
-Hon var så många personer samtidigt på något sätt, så mångsidig. Hon var begåvad som man säger och kunde flera språk - ja hon kunde så mycket - men hon var främst intellektuell. Skolorna i Tyskland hade väldigt högt ställda krav på sina elever, det hörde man ju talas om och det var Ariane verkligen ett bevis för. Det enda som hon inte var så bra på var det praktiska…hon tyckte inte om att laga mat t.ex.
-Jag minns särskilt ett tillfälle i omklädningsrummet på Cullbergbaletten - Ariane hade tagit med sig en bok av Rainer Maria Rilke "Kornetten" som hon höll på att översätta. Hon behövde rådfråga mig när det gällde nyansen av vissa ord, sade hon - orden hade hon nedtecknade på ett särskilt papper med en röd ring från ett vinglas på. Jag gav mina råd och kände mig väldigt betydelsefull och smickrad av att få hjälpa till. Det där pappersarket bad jag att få behålla, jag har bevarat det i ett exemplar av Rilkeboken på svenska som jag fick av Ariane efter utgivningen.
-Ariane var också omtänksam, jag upplevde det som att hon försökte ta hand om mig lite ibland. Kanske behövde jag det - det var inte alltid så lätt att vara dansös och samtidigt ha ett vanligt jobb. Jag arbetade ju hela dagarna och dansade på kvällarna och var väl trött ibland. Det hände att vi blev lite ovänner också - det vill jag inte sticka under stol med. Både Ariane och jag hade ett häftigt temperament och sade alltid vad vi tyckte. Mest var det kanske jag som brusade upp och blev arg och då umgicks vi inte på ett tag. Men det gick ju över.
-Men första gången som jag lade märke till vem hon var på ett lite djupare sätt, var när hon visade mig sin brevväxling med Kurt och när hon bad mig läsa en novell som hon skrivit: "Kastanjen". Hon hade förmågan att skildra saker så att man själv fick vara med, på något sätt. Det var då jag förstod att hon var så skicklig på att skriva och formulera sig. Ja, att hon lika gärna kunde vara författarinna. Annars var ju vi dansare inte främst intellektuella. Vi rörde oss i en konstnärlig värld visserligen men uttryckte känslor med kroppen, medan Ariane också ägde förmågan till andra uttrycksformer - hon hade en språkkänsla utöver det vanliga. Ja, jag beundrade henne - hon hade ett kolossalt rörligt intellekt. Att hon senare började skriva professionellt förvånade mig inte alls.
-Finns det något annat du vill berätta - vad hände under femtiotalet?
-Ariane slutade dansa efter den där Göteborgsturnén. Kriget var ju över och Kurt och Ariane började då arbeta en del tillsammans - mest med film förstås, det var ju Kurts yrke, han var filmare. De reste till Afrika och filmade och även till andra länder, minns jag. Ariane skrev också hela tiden på någon dikt eller något filmmanus och så skrev hon noveller - men vi sågs inte lika ofta tyvärr - tiden räckte inte till. Kurt kom att filma med Rolf Blomberg i Amazonas - Anakondafilmen, det var i början på femtiotalet - då fick inte Ariane följa med. Resan ansågs vara för strapatsrik och för farlig för en kvinna, antar jag och det var nog ingen överdrift. Filmen blev en stor succé men Kurt fick utstå problem med hälsan hela livet efter den där påfrestande resan - det var något med magen. Under den tiden Kurt var bortrest, började Ariane göra sina resor till Island där hon lärde känna några isländska poeter och beslutade att översätta och tolka deras verk till svenska. Det blev visst många resor till Island och så småningom resulterade dessa i en antologi av isländsk lyrik som fortfarande är aktuell, så vitt jag förstår.
Forts. >>