ARIANE WAHLGREN
- en berättelse av Anders Fischer
- en berättelse av Anders Fischer
Om släktskapsförhållandena
Soldaterna Meiling och Hamilton
[sid 3]
Julafton 1917 var inte lika rolig för Hans Meiling. Han hade nattjänst och körde det lilla växelloket fram och tillbaka. Han kände sig orolig. Och när oron växte lät han tågvisslan ljuda i natten. Han var orolig för han tänkte på sin syster Charlotte som snart skulle föda. Hur skulle det arta sig för henne nu när mannen Walter låg och kämpade för sitt liv.
Hur kunde svågern Walter vara så dum att han med gick ut som frivillig? Dum och dum. Han själv då som var 16 år när han stod inför inskrivningsofficern. Menar du verkligen allvar hade han frågat. Och vad säger mamma och pappa? Tänk så han ljög när han sa att dom tyckte att han gjorde rätt som ville försvara landets ära. Vad är ett lands ära för slag?
Han låter visslan ljuda. Ja, varför gjorde han det? Men de var ju sju andra i klassen som gjort likadant. Döda allesammans. Men han levde. Hur länge till? Men han visste att det var för Irmgards skull. Hon hade en salivbubbla i mungipan när hon sa: - Du får du med, men då måste du ha den stiliga uniformen på, hjälm och ruska.
Och snart var det 1918. En dag i januari det året medan snön från stäpperna täppte till alla växlar och kylan bottenfrös ledningarna till lokens påfyllningsställen och vagnarna med hemvändande stod stilla med rykande skorstenar och trötta krigare som drog ner fönstren och rökte och tittade tomt upp mot den svartgrå snöhimlen. En sådan dag var all lokpersonal ledig och Hans gick på stan och tänkte att nu var han inte bara furir utan även morbror.
Men vad skulle Lotschens lilla heta? Mamma Ida hade skrivit och bett om förslag och just som han kom på att Anne-Marie vore väl fint så mötte han en grupp herrar med stora skinnmössor, motorcykelhandskar, tjocka glasögon och långa blå näsor. Det var så mycket snö, att endast en smal stig var skottad på trottoaren och på det sättet kom hans mage att snudda mot kroknäsornas magar. Ja så nära kom han att han fick vända bort ansiktet eftersom deras andedräkter stank avgrund och vitlök.
Han vände sig om och såg dem försvinna i snöröken. Med långa kappor och vaggande gång gick de, precis som pingvinerna hemma hos Hagenbeck.
Plötsligt slog det honom att pingvinerna inte var vilka som helst utan bolsjevikernas förhandlingsdelegation och han med den hemskaste andedräkten, var inte det självaste Trotski?
Forts. >>