ARIANE WAHLGREN
- en berättelse av Anders Fischer
- en berättelse av Anders Fischer
Om släktskapsförhållandena
Soldaterna Meiling och Hamilton
[sid 4]
Han skyndade på och tankarna virvlade som snön och han kände att det oväntade mötet måste ha vara ett omen. Ett gått omen för han och alla hans kamrater och alla andra miljoner som nu var på väg upp ur skyttegravar och värn eller ännu tvingades kvar i Västfrontens krevadgropar ville bara ett: FRED.
Inte bara FRED utan
bolsjevikerna hade även lovat EVIG FRED och allas jämlikhet och inga gränser
mellan länderna. Inga kyrkor som band tunga och tanke.Och minsann - sant var det också för nu var nästan halva Ryssland tyskt och Lenin hade skrockat och lugnat de sina med att snart är hela världen vår.
Det är varm marsvår år 1918. Fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk är över och Ryssland tillhör härmed Tyskland. Lättnades suckar.
Hans Meiling är på väg hem till Hamburg och de sina. Kupéfönstret står halvöppet och stenkolsrök fläktar in. Himlen är mycket blå över Ostpreussens vida fält och kullarna sen, där våryra kreatur dansar. Och däruppe i det mycket blå svävar storkarna. Uppmärksamt följer han deras flykt. Var hör de hemma? Hur skulle det nu bli? Ännu en gång läser han mamma Idas brev:
Hamburg den 28 februari 1918.
Vår käre Hans!
Om Du bara visste hur många gånger jag bett Gud att skona dig. Och han hörsammade. Han hörsammade även mina böner för käraste Charlotte och den nyfödda. Som Du vet föddes hon hemma Nyårsafton. I himmelssängen, förstås. Precis som Du och Dina syskon. Min gamla väninna Erika från Schivelbein var med och så en barnmorska som jag glömt namnet på.
Hon vägde över tre kilo och innan hon lindades kom pappa och syskonen och beundrade. Rött hår som en liten eld och till och med en hårsträng längs ryggen. Det ser ju ut som en svans, sa pappa Leopold.
Men inga böner har hjälpt arme Walter. Som Du vet bor han och Charlotte i ditt gamla rum. Han är nu så svag att Erika fick bära in barnet och visa. Han hostade och log och smekte den lilla på huvudet. Pappa Leopold som hatar kriget säger att det är vårt eget fel att senapsgasen fördärvat vår vackre Walter. För hade vi inte börjat med gas vid Yperen då hade de andra låtit bli. Synden straffar sig själv.
Forts. på brevet >>