ARIANE WAHLGREN
- en berättelse av Anders Fischer
- en berättelse av Anders Fischer
Om släktskapsförhållandena
Soldaterna Meiling och Hamilton
[sid 2]
Hans tjänst där blev biträdande växellokförare. Det mesta var tråkigt i Brest-Litowsk, för när hösten kom så regnade det mer än på Västfronten. Med hänsyn till tjänstens karaktär var arbetet omväxlande, men Hans Meiling led precis som sina arbetskamrater av hemlängtan - nostalgin härjade som sjukdom och en del hade tur och hemförlovades. Men inte Hans Meiling, som fick nöja sig med mamma Idas Kerstinkakor som snabbt kom honom tillhanda genom informellt sändande av de stora lokens förare.
Det blev 1917 och alla trodde att snart är allt över, för tyskarnas framgångar på Ostfronten var stora, inte minst tack vare vår överste Gilbert Hamilton och julmånaden 1917 tecknades vapenvilan mellan Tyskland och Ryssland.
Den 15 december var vapenstilleståndet ett faktum och jublet bröt lös, inte minst hos det svenska hovet och då framförallt hos vår drottning Victoria.
Hon var hedersöverste hos das Stettiner Fûssilierregement och visade sin oändligt stora tacksamhet mot greven genom att med kurir - såväl till häst som med bil - sända honom en igenlödd plåtlåda med hans favoritblandning av tobak.
På julafton 1917 hade plåtlådan nått fram till överste Hamiltons bivack i den mycket lilla idylliska staden Heydekrug i Ostpreussen (nu Silute i Litauen).
Han gick ned till floden, stoppade pipan och tänkte med tacksamhet på sin drottning och sin kung Gustav V - just det "Med folket för fosterlandet".
Ja kungen ville nog bli glad han med för snart var Finland, Estland, Lettland och Litauen egna länder och där skulle det också bli nya kungar, prinsar från Tyskland, men varför inte också Vilhelm från Sverige? Det skulle allt bli en kung som passade finnarna; en kung som både sjöng och diktade och som dessutom hade smakat på honung från det Ryska Kejserliga hovet.
Greven skrockade och kratsade ur pipan, såg den förbrunna tobaken försvinna ner i flodens virvlar. Stille Nacht tonade från stadens kyrka. Högtidlig kände han sig och stolt.
Forts. >>